Miss Lindy Lee

När jag var liten åt alla fläskfilé.
Jag minns hur jag sa till mamma "den smälter i munnen!", nån gång en nyår när dom fortfarade var gifta, far "social och pratglad" och mor fick skumpa i benen.
Jag och Emma sprang runt i våra sjömansklänningar och bara njöt av livet. Vi tittade på raketer och somnade i nåns knä, förmodligen en nära vän till familjen.
Vad skönt att va så ovetande om allt. För det var ju inte bara innan allt började, det var under, efter OCH innan.

Nu är inte fläskfilén på tapeten längre. Den äts, men förmodligen inte med samma passion som för 10-15 år sen.
Jag sitter o petar i min fläskfilé i champinjonsås me potatis. Den smälter inte alls i munnen. Den smakar inte alls som den gjorde förr.
Är det kanske för att jag sitter ensam i ett kök, med skräddarställning i en mjuk soffa, och äter med bara gaffeln. Dricker saft ur ett ölglas. Ensam. 
Jag har alltid protesterat när alla säger "det är ju aldrig kul att bara laga mat till sig själv!?", för att jo, de e de visst de säger Linda. Jag tycker minsann om att laga mat till mig själv! Äta själv. Nästan mer än o laga mat till nån annan. Slippa prestationsångesten om att ska smaka bra.
Idag var de inte kul att laga mat till mig sälv.
Det var som en uppenbarelse där ja satt i köket, i en mjuk soffa, med en bit fläskfilé på gaffeln. 
Jag tar en bit och tuggar.
Nej, den smakar inte alls som den gjorde förr.