Tänk om

Jag har börjat tänka en hel del på döden.
Jag tänker tänk om jag förlorade den och den.
Tänk om jag förlorade mamma. Visst skulle jag bli ledsen. Otvilsamt. Kopiös sorg.
Om jag förlorade pappa? Jag vet inte. Jag hoppas det. Att jag blir ledsen alltså. Men jag kan inte veta helt säkert.
Jag försöker förstå varför jag tänker så mkt på döden. Jag vet inte varför.
Skulle jag själv bli saknad? Skulle ni gråta? Skulle ni önska att jag var där igen, vid er sida.
Ni skulle säkert va ledsna. Prata om hur bra jag var. Eller hur knäppa saker jag gjorde ibland. Eller rackartyg vi har gjort tillsammans.
Jag tänker mycket på det här. Jag tänker på hur mycket jag förlorar genom att bo här uppe. All tid tillsammans med er. Familjen. Vännerna.
Men vilka skulle egentligen komma på ens begravning? Vilka kommer bara för syns skull? Vem vågar inte gå dit, för det kanske vore opassande... Vilka låtsas att de kände mig. För att få någon sorts imaginär status. Jag vet vilka jag skulle vilja ha med. Och jag vet vilka som inte skulle komma.

Föresten.
Så älskar jag dig Och du älskar mig Vi älskar varandra Lämna mig aldrig.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0