Mina blåa ögon klär mig

Jag såg inte det komma. Det är som vanligt.
Jag trodde det var bra nu. Ack så fel jag hade.
En stor käftsmäll som bränner än.
Så jävla pinsamt egentligen. Så jävla hårt föll jag. Stenhårt.
Så mycket som jag vill säga. Jag vill bara skrika rakt ut. Säga, "Vad vill du att jag ska göra? Jag gör det!!"
Som klippt och skuren var du.

En konversation i gräset en skön sommarkväll.
A: Jag har kommit på det! Livet går verkligen ut på kärlek.
M: Jo, fast när man väl hittar kärleken så är det ett helvete...
A: Näe men man letar ju efter kärlek hela livet. Man letar efter en pojkvän för att få kärlek, man ger sina föräldrar kärlek, man ger sina barn kärlek osv?!
M: Fast egentligen går det ut på pengar.
L: Hur då?
M: Ja, man vill ju ha pengar hela tiden. Varken man har mycket eller lite, vill man alltid ha mer.
L: Förutom de där buddhist-munkarna.. Dom som inte vill ha nåt materiella saker. Tänk, inget sex, ingenting.
A: Mmm, fördjävligt. Kärlek och pengar då.
L: Jepp. Kärlek och pengar.

Fan vad jag saknar dig. Jag ville verkligen ha en dos av dig varje dag. Inte i den bemärkning det är av nu. Tllbaka till magont och olycka.
Ska vältra mig i självömkan ett tag. Låt mig få göra det. Även om jag bara ha mig själv att skylla.

För mina blåa ögon klär mig. Blåögd till tusen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0