Miss Lindy Lee

Kände att det nog var dags att ta tag i sig själv och sina tankar igen. Det börjar bubbla i huvudet och frustrationen tar över för att jag inte kommer nånstans.
Att det tidigare skulle flyta på var väl bara en snabb illusion som lurade i en mörk gränd.
Om jag skulle skriva en lista på allt jag vill göra så skulle jag nog ta kol på min kära mor. Hon tycker jag hattar fram och tillbaka. Men när hon häromdagen stötte på en gammal barndoms väns far till mig så insåg hon nog att jag inte är den enda 22-åringen här i världen som vill så mycket men är totalt låst i samhället av alla möjliga hopphinder och vallgravar. Att man har förhoppningar om att förändra världen, eller åtminstone sitt eget liv, hoppas jag att jag inte är ensam om. Vart vore världen annars påväg om vi ungdomar inte hade tankar och funderingar om vad vi vill göra med våra liv? Och det allra största problemet, de tror att vi ska ha det här helt klart vid 15 års ålder när vi ska välja gymnasie program?! Och har man itne det så är man misslyckad. Jag har börjat gymnasiet. Jag har hoppat av. Jag har börjat igen och hoppat av. Jag ahr jobbat, läst på komvux, flyttat småstad-storstad.småstad, och inte fan vet jag vad jag vill göra med mitt liv. Jag har lite hum iaf. Mer än många andra!
Jag är ledsen mamma, men jag vill inte ta över familjeföretaget, och jag vill inte ha ett vanligt jobb i en klädaffär eller sitta på konsum i kassan, inte för att det är något fel med det, någon måste ju göra det med, och trivs dom med det, varsegod! Annars, fan säg upp dig och gör det du vill istället, sadla om totalt!? Det finns så mkt ungdomar som gärna tar ditt jobb! 
Själv har jag precis spenderat en sommar på ett äldreboende som jag trivdes fruktansvärt bra med, men jag skulle inte vilja bli en klagande 50årig kärring som inte gör annat än gnäller över sin dåliga lön... Sluta då? För det första, tjänar man inte direkt jättedåligt, enligt vissa gör man det säkert ganska definitivt, men jag tycker inte det. Jag är väl inte tillräckligt materialistisk..... Men för det andra krävs det en hel del för att man ska klara av att jobba med ett sådant jobb, ínte minst psykiskt och som jag känner, att anledningen att jag klarade av den här sommaren var för att det skänkte mig enorm inre frid och glädje i själen, att kunna göra något för någon eller några andra människor. På det hade jag kommit långt. Och jag hade säkert blivit en jättebra undersköterska.
Men nej. Jag vill mer. Jag vill ha ut mer, inte ekonomiskt utan själsligt. Kalla mig gärna egoistisk, att jag gör det för att höja mitt ego eller vafan du nu vill kalla det. Men jag gör inte bara att få mig själv glad. Jag glädjer även andra. Och det är nog tamejfan det bästa jag gjort i mitt liv.
Jag hoppas enormt på att få komma iväg till costa rica i vår. Och jag vill definitivt försöka göra det som är den största anledningen till resan, längre fram. Starta upp ett daghem för ensamstående mammor och deras barn.
Snacka om inre frid. Dock inte bara för mig själv. Utan även för andra. På vägen dit ska jag rädda regnskogen. Tro det eller ej.

Kärlek

By the way, växjö sjön är otroligt vacker. Besök den nu under hösten, ta en promenad runt sjön, lr sätt dig på promenadstråket, de tillbyggda bryggorna med en fräsch take away-kaffe.

Återigen. Kärlek