Miss Lindy Lee

Nån form av vita frysna tårar ramlar ner från himmlen
Undrar vem som gråter...
Förmodligen ganska många i det här deprimerade vädret.
Så fort man ser solens strålar glimta fram, dom verkligen kämpar för att ge oss iallafall lite hopp om dagens överaskningar
Men så är det någonting som kämpar emot, och spärrar in solen.
Och detta får oss trötta, ingen ork, ingen lust
Alla piller, som man får gå till doktorn och kämpa med att få, för att klara av att leva lite till, börjar ta slut.

Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs

I mina tankar drömmer jag mig bort, igenom och bortom dimman och de svarta skuggorna
Jag ser mig som något större
Som något mer helt enkelt
Jag har något, jag är någonting
Du spelar mig ett spratt, för jag vet inte vem du är eller vad du vill.
Öppna dig? Låt mig se in i dina  vackra ögon, in i drömmar, i dina tankar, i dina känslor.
Jag ska bort härifrån, och jag kämpar för att nå mina egna drömmar
Inte för att jag vet vart jag egentligen är på väg
Men för en liten stund, måste jag få drömma om den andra sidan. Det gröna gräset, som kittlar mjukt mellan mina tår.
Vem vet. Det kanske faktiskt är bättre där.
Jag ska testa alla vägar, stigar. Alla floder och hav, tills jag finner mig själv. MItt chakra. Mitt heliga tempel.

Jag saknar Er, jag ser var och ens aura ända hit. Som om ni såg ner på mig från himmlen, som om ni alla var lysande stjärnor på himlavalvet.
Jag saknar Er